Villa Bourani
This page in English
Så långt man kan komma i den Saroniska ö-gruppen ligger Spetses - en grön stolt ö, som har sjöfarar- och båtbyggartraditioner alltsedan 1700-talet. I Spetses historia stöter vi bland annat på Lascarina Bouboulina, en kraftfull kvinna som var med och besegrade turkarna under frihetskriget.
Hästdroskor klapprar på de nästan bilfria gatorna i staden och skapar en vilande lite magisk stämning. En ö i väntan ... en grön pärla i det glittrande havet. En ö vars stämning och atmosfär skapat och danat personligheter.
Författaren John Fowles kom hit i början på 1950-talet. Han var lärare på öns Boarding School, Anargyrios College. Pojkar i slips och kortbyxor drillades här på engelskt manér med största disciplin.
I boken "The Magus", som utkom 1966, kommer läraren Nicholas Urfe till ön Phraxos. Han flyr från ett misslyckat förhållande till denna lugna ö. Under en av sina ganska rastlösa promenader på den gröna ön, kommer han till en högt belägen vit villa inbäddad av pinjeträd. Där inleds kontakten med Conchis, en egocentrisk man, som regisserar gränslandet mellan dröm och verklighet ... som iscensätter dåtid ... "Mannen som trodde han var Gud ..." (Romanens svenska titel)
Redan första dagen frågade vi vår käcka reseledare om huset där romanen utspelar sig. Jodå, hon hade hört talas om boken, och hon hade för sig att huset skulle finnas på andra sidan ön, på en höjd inbäddad av pinjeträd så som John Fowles beskrev det i "The Magus".
Under andra dagens båttur runt ön upptäckte vi två "kandidater": två vitkalkade hus på sluttningen - det ena med platt tak och det andra med tegeltak. Vilket av dessa kunde det vara? Vi började fyllas av en dröm, en besatthet, att få komma nära huset, att få känna lite på den atmosfär som Fowles förmedlar i boken.
Magin, gränslandet, mystiken kring huset och berättelsen i boken fascinerade oss mycket, och denna starka berättelse, som tagit Fowles över tio år att skriva ner, måste vara självupplevd (åtminstone delvis) - det var vi övertygade om.
I stadens kombinerade pappers- och bokhandel hittade vi ett exemplar av boken på engelska. Mannen bakom disken bollade mellan olika språk, som han dessutom talade nästan utan brytning, men på vår fråga om "Villa Bourani" existerade i verkligheten svarade han tvärt: "No, it's only fiction!" med något retfullt stänk i blicken.
Dag tre gav vi oss, trots hettan, iväg i Fowles fotspår. Vi trampade norrut på våra hyrcyklar till skolan där Fowles tjänstgjort som lärare. Området var fullt av stora lite flagnade byggnader. Fönsterluckorna slog lite ödesmättat för vinden, och anteckningar från elevers skrivböcker låg som hemliga meddelanden i buskarna.
På idrottsarenan låg en trasig matta kvar, och läktarna gapade tomma. Här kunde man ana pojkarnas vedermödor, den stränga disciplinen (som Fowles hade så svårt för), hemlängtan, förtvivlan och succé. Bortom skolområdet sträckte sig de gröna sluttningarna dit läraren Fowles flydde sin, som han själv tyckte, meningslösa lärargärning i ensamma promenader ... och där någonstans på andra sidan ön, efter ett par timmars promenad i hettan till cikadornas öronbedövande sågande, mötte han bokens Conchis och Villa Bouranis förtrollning.
Tillbaka