Villa Bourani 2
This page in English
Sökandet efter huset gav oss ingen ro. På kvällarna flanerade vi i staden - åt middag på någon taverna kände av ett slags "väntan", en förberedelse. Hela staden, ja hela ön, låg i en försiktig meditativ väntan, och vi kände att det pussel vi höll på att lägga behövde sin tid - sitt utrymme - sin magi! Det gick inte att forcera, att få svar på allt. Vi var tvungna att foga oss i mönstret och i själva stämningen som boken och ön förmedlar ... en pusselbit i taget för att slutligen (förhoppningsvis) nå helheten.
Dag fyra åkte vi återigen med båt runt ön. Vi klev iland på en turiststrand och försökte senare simma runt de ockrafärgade klipporna för att se villan, se om det fanns någon stig som ledde till "vårt hus". Efter simturen hittade vi en liten taverna bakom stranden, och där mötte vi Tassos ... en liten man med en Zorbas utstrålning och en ynglings busblick. Inte gjorde det något att hans engelska var skral då hela ansiktet, hela kroppen, var så fulla av liv och uttryck. En fin kontakt knöts, och då vi nästa dag kom tillbaka serverade han oss den kalla svalkande ölen innan vi hann sätta oss. Vi frågade nu om han kände till "Villa Bourani".
Lite ängsligt sneglade vi på hans spelande ansikte ... skulle vi även här få ett nekande svar?! "Nice villa! Big dog!" sa han och förstärkte uttrycket med stora gester. Vi tackade gudarna att vi inte börjat knata upp mot huset själva.
Denna dag fann vi en viktig pusselbit. Tassos kunde upplysa oss om att det var en nybliven änka från Aten som bodde där tillsammans med sin dotter. Han kunde till och med ge oss efternamnet!! Den kvällen var vi övertygade om att vi skulle få möta denna kvinna. Inte kunde hon vara ensam där i villan hela tiden. Nog måste hon ta sig in till staden för att handla eller äta en måltid!?
Nästa morgon gick vi till stadens lilla telestation. Efter ofruktsamt letande i telefonböckerna tvingades vi fråga två skjortklädda tjänstemän med uppkavlade ärmar. De letade tillsammans, men när de frågade efter abonnentens förnamn såg vi bara frågande ut. Det hela slutade med att vi fick tre telefonnummer på en liten lapp.
Vi gick genast till en av de trånga, varma och illaluktande telefonhytterna och prövade det första numret med klappande hjärta. Signalerna gick fram ... inget svar. Vi försökte med det andra numret ... inget svar där heller. Lika illa var det med det tredje numret! Vi såg frågande på varandra, ordentligt besvikna över att inte denna (som vi tyckte) fiffiga idé hade lyckats.
Även denna dag begav vi oss till stranden på andra sidan ön och vår nye vän Tassos. Det var här vi kände oss mest nära "vår" Villa Bourani! Tassos var på ett strålande humör, och han hade sin son, Paris, till hjälp på tavernan. Då vi fann att Paris var betydligt bättre vän med det engelska språket än fadern, kunde vi konversera riktigt bra. I en ingivelse bad vi honom hjälpa oss med telefonnumret till Villan. "Sure!" och ur sin lilla telefonbok letade han fram ett nummer, som han skrev ner på en papperslapp. Det visade sig vara ett nummer vi inte fått på telefonstationen - alltså ett fjärde nummer!!! Vi tackade och gjorde allt för att hålla tillbaka vår förvåning. Nu kände vi att den här lappen ... den bar på det riktiga numret!
I Tassos trånga kök stod telefonen, som vi lånade. Fingrarna darrade lite då de sökte de rätta siffrorna på nummerskivan. Skulle vi få kontakt med villan? Vad skulle hända sedan? Signalerna gick fram, och vi höll andan. Slutligen ... ett klickande ljud, och en damröst som svarade på grekiska. Jag tog sats och svalde en extra gång innan jag fick fram: "Milate anglika?" (Talar ni engelska?)
Efter att ha fått ett försiktigt positivt svar började jag trevande förklara vilka jag och min väninna var. Jag berättade om vårt engagemang i boken och frågade om det var möjligt att få komma och titta lite på huset, se om beskrivningarna stämde etc. Kvinnan lyssnade och flikade in några meningar på grekiska, som jag inte förstod något av. Antagligen för att testa mig! När min ganska långa redogörelse var slut sa kvinnan tvärt att det inte var någon bra idé, för hon skulle till sin strand och bada. Sedan skulle hon flyga till Aten. "Maybe some other time. Goodbye!" Besvikna lomade vi tillbaka till vårt tavernabord.
Tillbaka