Villa Bourani 3

Det var fortfarande förmiddag, men redan var hettan utanför tavernans skugga tryckande, och cikadornas "sång" dånande. Vi vägrade erkänna att vi blivit avvisade - nu när vi äntligen fått kontakt! Samtidigt förstod vi henne. Förstod att hon antagligen var misstänksam mot oss.

​

Vi ringde numret på nytt. Jag sa lite försiktigt, att vi kunde ju försöka ta oss till hennes strand och där, omgivna av andra människor, kunde vi kanske få ställa några frågor om huset. "Nej, men det var ju själva villan ni var intresserade av," sa hon. "Kom till grindarna klockan 16!" Vi tittade på varandra. Skulle vi få komma dit ... vara nära huset ... få känna atmosfären?!?! Fantastiskt! Vi gick och satte oss igen, tunga i kroppen efter anspänningen.

​

Var detta slutet på vår väntan? Var detta "lönen för mödan"? Skulle vi få se pusslet färdigt nu? Förväntansfulla och pirriga undrade vi hur vi skulle ta oss till villan på höjden i denna hetta! Vi undrade också hur vi sedan skulle ta oss till staden, eftersom den enda båten skulle återvända dit just kl. 16.00. Men dessa frågor kändes oväsentliga, då det viktigaste var mötet med Villa Bourani!

​

Tassos kom fram till vårt bord efter några minuter och gestikulerade att damen från villan hade ringt och ändrat tiden till 15.00. Vi nickade och förstod att detta var ett sätt att kolla oss. Kvinnan hade nog ställt en del frågor om oss till vår vän Tassos.

​

Vi visade Tassos hur bekymrade vi var över hur vi skulle kunna ta oss ända upp till villan. Vår glade nye vän erbjöd sig då att skjutsa oss i sin skåpbil ... OM det inte var för mycket folk i tavernan då! Vi uttryckte vår tacksamhet och gick till stranden för några timmars svalkande bad före crescendot på vår magiska väntan...

Vid 15-tiden var det fullproppat med folk hos Tassos - siestadags med de härligt långa flerrättersmåltiderna. Tassos var svettig på överläppen. Han hade bara undantagsvis tid att skoja med sina gäster, och hans blick hade en intensitet som vi inte sett tidigare.

​

Vi satte oss suckande vid ett av de få kvarvarande borden. Vi förstod att det inte fanns någon möjlighet för Tassos att komma ifrån aktiviteten här! Vi försökte få ögonkontakt med honom, men han gav oss föga eller ingen uppmärksamhet. Skulle vi trots allt missa den sista pusselbiten? Skulle allt vårt arbete - vår väntan - vara förgäves?

​

Plötsligt stod Paris, sonen, vid vårt bord. Han skramlade med bilnycklarna ... Det var han som skulle köra oss dit!!!

​

Vi hoppade in i skåpbilen och satte oss bland nyplockade torra kryddkvistar - bergens dolda skatter. Hettan var i det närmaste olidlig och vi svettades ymnigt. Så började bilens mödosamma klättring uppför den torra steniga åsnevägen. Paris körde ovarsamt, och bilen kved i de värsta uppförsbackarna.

​

Till slut kom vi upp på en platå där luften dallrade i eftermiddagshettan. Långt därnere kunde vi skönja det azurblå vattnet mellan pinjeträden. Längs vägen såg vi en vitkalkad mur, och bilen for med rasande fart genom de öppnade grindarna. Det blev väldigt tyst då Paris slog av motorn alldeles intill Villa Bourani - målet för våra drömmar och vår strävan!

​

I nästa sekund kom en stor best till hund skällande emot oss och blottade sina tänder! Paris vevade upp bilrutan, och vi förblev sittande i bilen. Utanför stod besten och bakom honom låg Villa Bourani med sina vitkalkade arkader och terasstak ... med sin historia.

​

Ett kvinnorop fick hunden att tystna, och kort därefter uppenbarade sig villans ägarinna iförd ett svalt tygstycke i hettan. Den stora hunden Balthasar strök sig kärvänligt mot våra ben, lugnad av sin husbondinnas röst och hennes mottagande av sina gäster. Kvinnan växlade några ord med Paris, innan hon vände sig mot oss.

Vi tog varandra i hand, kommenterade hettan, och sedan gjorde hon en inbjudande gest mot rottingmöblerna i arkaden som följde huset. Genom de vita valvbågarna blev havet och himlen intensivt blåa, och vi förstummades av utsikten och av att äntligen ha nått vårt mål ... att äntligen kunna lägga färdigt vårt pussel.

Kvinnan började trevande berätta att hon fann det svårt att sköta huset själv, sedan hennes man gått bort förra året. Det var hennes svärföräldrar som tidigare ägt villan.